Jag vet inte om det är den pågående hemmafrutrenden, min stigande ålder (buäää), förändrade smaklökar, back to your roots-driften eller det att jag helt enkelt har tröttnat på mozzarella och basilika på längden och tvären. Det kan i och för sig vara en kombination av alla dessa fenomen men faktum är att i mitt kök pågår för närvarande något av en husmansrevival. I somras kokade jag sylt så det stod härliga till, ingenting gick säkert i min väg: körsbär, rabarber, hallon, mandel, likörer... allt åkte ner i mina kastruller och hälldes upp på burk. Och en dag var jag bara tvungen att göra kålpuddning. Jag fick tag på spetskål vilket visade sig vara en lyckträff. Rårörda lingon hittade jag också och lyckan var total!
I våras kom ICA:s "Sveriges nya landskapsrätter" ut. 101 klassiskt svenska rätter kryddade med influenser från andra matkulturer. Piggt och uppfriskande. På Sveriges Radios "Meny med Tomas Tengby" uppmärksammas husmanskosten med olika reportage och recept. Vi börjar förstå att husmanskosten är en het potatis igen och eftersom ingen vill verka bakåtsträvande eller omodern hakar vi snabbt på trenden. Recepttidningarna är inte längre fulla av italienska bufféer och peruanska piroger; nu lyfts de svenska råvarorna fram och reportagen föreslår trattkantarelltoast och dillkött som bjudmiddag. På dessertfronten har pannacottan fått ge plats åt skånsk äppelkaka.
I ett annat reportage på "Meny med Tomas Tengby" pratar de om kafferepets återkomst som umgängesform. Här börjar det faktiskt bli lite creepy. Är det bara en slump att jag själv både har börjat utforska husmanskosten och börjat tycka att man visst kan bjuda hem folk på kafferep. Faktum är att jag precis just i dessa dagar är i färd med att planera för vilka recept jag ska baka inför söndagens fika med några kompisar hemma hos oss. Det ska bli vansinnigt roligt att baka några olika sorter, lägga fram fina servetter och kanske pynta med lite färska blommor. Är det bara ett sammanträffande eller är jag ett hopplöst offer för trender? Troligen det sistnämnda. Men jag gissar också att vi alla känner mer eller mindre samma sak. Det har varit oändliga frosserier i dessa förbaskade parmalindade kycklingfiléer, prosciutto e melone och italienska korvar både högt och lågt att vi nog alla känner att det står oss upp i halsen.
Husmanstrenden kan nog också vara lite frammanad av den pågående klimatmedvetenheten. Hur nyttigt det än är med medelhavskost så ÄR det inte miljövänligt att äta italienska tomater, spanska apelsiner, grekisk olivolja och cypriotiska fikon. Tack vare svenska producenter och olika hälsofrämjande forum har vi fått lära oss att rapsoljan är lika nyttig som olivoljan, att säsongsmogna svenska tomater är något av det finaste vi kan äta, att det är vansinne att dricka importerat mineralvatten när vi i Sverige har det renaste dricksvattnet i världen direkt i våra kranar. All denna, ja låt oss kalla det propaganda, har självklart påverkat oss. Vi vill självklart inte fortsätta att påverka klimatet på ett negativt sätt. Vi tänker på de senaste årens katastrofala stormar och översvämningar. Vi tänker på att det faktiskt har blivit varmare. Vi tänker på våra barn och barnbarn. Och så kommer vi fram till att "kålpudding, hmmm, ja men det kanske är gott". Och på den vägen är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar